Martin Johansson

VM stafetten och dagarna efter

Var på sjukhuset här i Mora i eftermiddag. Operation på torsdag blev beslutet. Bakterieodling, blodprover och sårtvätt är genomförd. Läkaren stack ner näsan i hålet på benet och sa efter en djup sniff ”Det luktar inte lagård” vilket var bra, läkarna i Ungern har gjort sitt menade han. De ska in och titta i muskeln för att se hur det ser ut och sen sy ihop muskelfascian.

Otroligt skönt att komma hem, har vart några långa dagar sen i fredags som trots mycket besök som har varit trevligt ändå har varit jobbiga dagar med en del oro. Eftersom nästan ingen kunde ett ord engelska har det varit lite som Faulty Towers, de säger något på Ungerska och lite sharader i bästa fall sen kanske de tex tvättar såret och tar ut slangen ur låret och det känns kan jag säga. Har man tur kommer det med ett gult och rött piller, de är bra… Har varit oerhört skönt att haft våran läkare Björn på plats som kommit förbi och då jag kan få svar på lite frågor. Även lagkompisar, Ingunn, mamma, pappa, lill syster Ida och alla som hört av sig har varit ett fint stöd.

Efter att ha blivit utskriven i söndags eftermiddag så var jag förbi på banketten och svenska laget tackade av Frankrike, Tjeckien och Norge med en härlig stafett där de fick göra upp om ”guldet”=). Måste säga att jag imponerades av den tävlingsiver de visade, kul! Vem vann? De låter jag vara osagt… En efterlängtad hemfärd där jag fick resa i rullstol och Business class, gött!

Något som många undrat över är hur skadan gick till och med mig som enda vittne så på sträckan mellan 12:an till 13:e så sprang jag svagt utför på skrå i full fart och plötsligt small det till på mitt högra lår och jag haltade några steg innan jag såg att det stack ut en pinne ur låret och jag satt mig ner. Kände på den och den satt fast. Snurrade i huvudet och jag såg Thierry och ropade efter honom och sedan rullade det på. Anders Nordberg sprang efter hjälp och Thierry och Michal Smola som också anslöt avlägsnade pinnen och lade tryckförband och fransmannen måttade att den gått in 12 cm. De bar ner mig till vägen strax intill och efter som det då kändes en lång väntan så dök läkare, ambulans och dropp mm upp. Till slut låg jag i ett rum på regionssjukhuset i Miskolc.

En sådan här gång blir man påmind om att idrott är en lek. Är enormt tacksam och glad för att de som ena stunden var mina värsta konkurrenter och jag deras avbröt jakten på guld och hjälpte till med stor beslutsamhet och effektivitet. Anders, Michal, Thierry , TACK för den moral ni visade i handling! Jag kan inte dem några medaljer men de har min respekt som medmänniskor och idrottare, jag tror och hoppas att flera instämmer med mej.

Detta inlägg postades tisdag, 25 augusti, 2009 kl 20:12 i Träning. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet.